Julkort - eller Postens återkomst

Mörkret har sänkt sig över nejden men vad gör väl det när ljusen glittrar och man kan värma sig med en mugg glögg. Så här års blir man mild och god om hjärtat, går ner i varv och ser fridfullt på tillvaron som kan anas därute i mörkret.
Vid den här tiden på året kan man till och med försona sig med Posten.

Jag har inget emot Posten, är i själva verket en stor anhängare av gamla Postverket. Därför irriterar det mig att Posten har monterat ner sig så till den milda grad att man inte längre vet var den ligger. Jo jag vet att man kan köpa frimärken på bensinstationen och hämta ut paket i tobaksaffären, Det är den rent fysiska Posten jag saknar, platsen med både frimärken och paket och brev och kassörskor och företagsservice - och dolda resurser, vilket brukade visa sig så här års. Posten mitt i byn, Posten som en gång till och med hade Postbanken - ni minns reklamen med Ernst-Hugo Järegård. Posten som institution och trygghet.

Kring första advent förvandlade sig den gamla riktiga Posten till något av en diversebutik där man kunde köpa julklappar, till exempel snygga kuvert och frimärken, brevknivar och mycket annat. Påhittigheten var stor. Man gick där och uträttade sina ärenden och löste några julklappsbekymmer samtidigt.

Sedan slog Posten till reträtt. Lokalerna blev mindre, uttrymmet för diversehandel försvann. Snart återstod bara några hål i väggen som kallades Kassaservice - en tillfällig eftergift för dem som inte sköter sina ärenden på Internet, som man som modern människa förväntas göra. Så försvann Kassaservicen också och kvar blev - ingenting.

Därför var det glädjande att se den röda brevlådan - i barnvänlig höjd - med texten Brev till Tomten. För mig känns det som en storstilad återkomst, en påminnelse om vad bara den riktiga Posten kan uträtta. Posten har aldrig varit försvunnen, den har bara gömt sig och lurat oss: Vi finns fortfarande på riktigt, vi ville bara att ni skulle sakna oss och snart är vi tillbaka och allt är som det ska igen.